Manifest

”Pluralitet är Jordens lag.” Hannah Arendt

”Jag skulle annektera planeterna om jag kunde.” Cecil Rhodes

Den 8 april 2022 gjordes den första helt privatfinansierade rymdfärden med civil besättning till den internationella rymdstationen ISS. Dess mål: att utföra vetenskapliga experiment som kan underlätta framtida kommersiella rymdfärder och på längre sikt även kolonisera Mars. Händelsen får anses ha konsoliderat den privata sektorn som en ny och betydande aktör i utforskningen av rymden.

Bemannade rymdfärder var länge en del i den militära och politiska kapplöpning som ägde rum mellan 1900-talets båda supermakter, USA och Sovjetunionen. Båda ville projicera sin teknologiska makt och överlägsenhet med hjälp av satelliter och genom att sända ut astronauter i rymden och till månen. De framgångar som röntes – och motståndarens motgångar – framställdes som bevis för att en viss typ av samhälle var mer livskraftigt: antingen ett demokratiskt samhälle baserat på en fri marknad, eller ett kommunistiskt sådant baserat på vetenskap och social jämlikhet.

Så lät det iallafall i retoriken.

Men kapplöpningen i rymden var inte okontroversiell. Den militära dimensionen var tydlig från första början, och i USA välkomnade inte alla medborgare utforskningen av rymden. Under 1960- och 1970-talen kritiserade den amerikanska medborgarrättsrörelsen att enorma summor togs ur den federala statsbudgeten för att finansiera NASA:s rymdprogram samtidigt som fattigdomen och ojämlikheten i landet var stor, inte minst i områden med övervägande afroamerikansk befolkning.

Att NASA och USA:s försvarsdepartement samarbetade nära om utvecklingen av kommunikationssatelliter fick kritik av proteströrelsen mot Vietnamkriget, eftersom det ansågs underlätta attackerna mot den vietnamesiska civilbefolkningen. Miljörörelsen protesterade i sin tur mot de ekologiska och miljömässiga skador som rymdprojekten orsakade på amerikansk mark. Tillsammans med ett minskande politiskt intresse efter den första månlandningen 1969 bidrog det till att den amerikanska kongressen skar ner kraftigt i NASA:s budget på 1970-talet. För att undvika ytterligare neddragningar – och förbättra sitt rykte – satsade Nasa de följande åren mer på civila forskningsprojekt och observation av vår egen planet. Bland annat med fokus på klimat och miljö. Sovjetunionens sammanbrott 1991 stärkte denna trend, och ledde till historiska samarbeten som det om den internationella rymdstationen ISS.

Än i dag är dock utforskningen av rymden en övervägande politisk och militärstrategisk fråga för USA och Ryssland. På senare år har länderna skapat särskilda rymdstyrkor, med samma status som flygvapnet. Även Kina, Indien och Japan finns bland de som deltar i denna rymdkapplöpning, liksom Storbritannien och staterna som ingår i Europeiska unionen.

Men något har förändrats. Tidigare var det bara stater som hade förmågan att delta i kapplöpningen mot rymden, men på senare år har även privata företag skjutit fram sina positioner. En ny fas har inletts där det inte längre bara rör sig om en kamp om makt och politisk prestige mellan stater, utan även om ekonomisk vinning och nyttomaximering bolag emellan.

I denna privatisering av rymdsektorn ges privata företag tillgång till staters infrastruktur som byggts upp under decennier, allt medan ny lagstiftning gör det möjligt för bolag att nå ut i rymden och till vår tids ”wild frontier” (gränsen till den vilda periferin eller vildmarken) en idé som präglade den europeiska koloniseringen av Amerika, Afrika och Asien.

Även i dag har stater och privatägda bolag ett tydligt narrativ – en berättelse om politisk hegemoni, om erövring, och om hur den nya ”gränsen” för människan flyttas allt längre ut i rymden tack vare hjältemodiga äventyrare som drivs av en fast övertygelse om att allt kan erövras, ägas, exploateras.

Rätten till exploatering av resurser i rymden är numera lagstadgad i länder som USA, Luxemburg, Japan och Förenade Arabemiraten. Det står i skarp kontrast mot FN:s rymdkonvention (även kallad ”FN-konventionen om de principer som ska styra staters utforskning och användning av rymden, inklusive månen och andra himlakroppar”), och då särskilt mot artikel II som föreskriver att ”yttre rymden, däribland månen och andra himlakroppar, inte får vara föremål för nationell tillägnelse genom anspråk på suveränitet, användning eller ockupation, eller på något annat sätt.”

I slutet av 1800-talet hävdade den engelske affärsmannen Cecil Rhodes, som utövade stort inflytande över den brittiska statens deltagande i kapplöpningen om Afrika, att han gärna skulle ”annektera planeterna” om han bara kunde:

”To think of these stars that you see overhead at night, these vast worlds which we can never reach. I would annex the planets if I could; I often think of that. It makes me sad to see them so clear and yet so far.”

Ett drygt århundrade senare delar entreprenörer som Elon Musk, Jeff Bezos och Richard Branson samma vision som Rhodes, och den här gången har de hopp om att förverkliga drömmen. Men frågan är: kommer det i så fall att innebära en framgång för mänskligheten – eller ett misslyckande?

Vi vet vilka konsekvenserna blev av den kolonialism och imperialism som inleddes på 1400-talet och varade till 1900-talets mitt. Den var katastrofal för merparten av invånarna i de koloniserade länderna, men även för många av dem som levde i de stater som kämpade för att ta dessa länder och naturresurser i besittning. Bristen på lagar och tydliga begränsningar för drömmen om territoriell och ekonomisk expansion ledde till brott, krig och oöverskådligt lidande – inte bara i Afrika, utan också i Amerika, Mellanöstern, Asien och Oceanien.

Den ultranationalistiska logik som drev på det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialism – och där en del stater hade ett symbiotiskt förhållande med privata entreprenörer som Cecil Rhodes – slog till sist tillbaka mot den europeiska kontinenten och bidrog till starten på första världskriget. Det skulle inte sluta där: idéerna radikaliserades ytterligare och förvandlades till fascism och nazism, vilket i sin tur ledde fram till andra världskriget. Vi får inte låta rymdkapplöpningen leda in mänskligheten på denna destruktiva väg igen. I slutändan är det vår egen planet som står på spel. Och kom ihåg, det finns ingen annan planet som Jorden.

Vi måste vara medvetna om dessa faror om vi konstruktivt ska kunna bemöta en av vår tids stora utmaningar: utforskningen av rymden. Grunderna för detta utforskande måste vara vetenskapens metoder, rätt till information och transparens, och en plural och kosmopolitisk dialog – inte girighet, hemlighetsmakeri och strävan efter att bygga nya imperier. När världen står inför en ny rymdkapplöpning behövs kosmopolitiska medborgarallianser som utövar press på stater, privata bolag och överstatliga organisationer för att få till stånd lagar och regler som bromsar imperialism, narcissism och storhetsvansinne.

Därför menar vi att det behövs en ny aktör som aktivt kan bidra till diskussion, reflektion och beslutsfattande i relation till rymden. En ny aktör som är öppen för alla medborgare på Jorden som är intresserade och engagerade i rymdfrågan. Det är därför vi har bildat den politiskt och religiöst oberoende föreningen Civil Space International, CSI.

I CSI ser vi det vetenskapliga utforskandet av rymden som legitimt och som en enorm möjlighet för människan. Med hjälp av vetenskapens metoder kan vi närma oss svaren på urgamla frågor om vår plats i universum. Vi välkomnar det.

Men vetenskapen befinner sig inte i ett politiskt och moraliskt vakuum, särskilt inte när det kommer till tekniska tillämpningar (det mest skrämmande exemplet är utan tvekan atombomben). CSI hävdar att rymden är en global allmänning. Då det rör sig om ett globalt allmänintresse kan vi inte låta enskilda regeringar, industrier och privata företag bestämma vad mänskligheten ska göra och inte göra i rymden. Som medborgare i länder runt om i världen strävar vi därför efter att skapa ett forum för kritisk reflektion om de politiska och mänskliga dimensionerna i denna fråga.

Vi strävar efter att vara en tvärvetenskaplig sammanslutning av personer med olika yrken och bakgrunder. Vi anser att verifierbar information och sanningsenliga vittnesmål är grundläggande i en demokratisk gemenskap för att allmänheten ska kunna bilda sig en åsikt. Vi försvarar tillgången till sådan information som en grundläggande rättighet, som är nödvändig för ett ansvarsfullt utövande av medborgarskap.

Vi hävdar att den grundläggande rätten till åsikts- och yttrandefrihet inte kan utövas om saklig och sanningsenlig information inte finns tillgänglig, och om journalister nekas möjlighet att undersöka, verifiera och sprida information som erhållits från uppgiftslämnare.

För närvarande är vi nästan helt hänvisade till det som regeringar, myndigheter och privata företag berättar för oss om vad som sker i rymden. Vi vet att de kan tysta ned eller censurera händelser. Vi vet att den sanningen riskerar att döljas eller förvrängas.

Därför är ett av CSI:s mål att opartiskt och sanningsenligt rapportera om händelser i rymden. Vi strävare efter att stöda och stimulera en synliggörande journalistik, som aktivt ökar möjligheten till medborgerligt deltagande.

Vi avser att synlig- och offentliggöra statliga och privata aktörers beslut, förfaranden, handlingar och motiv, och sprida sanningsenlig och relevant information om vad som sker i och med koppling till rymden. På så vis vill vi minska risken för korruption och bidra till skapandet av ett globalt torg för utövandet av demokrati, som övervakar och håller regeringar till svars för sina handlingar.

Civil Space International (CSI) vill skapa mötesplatser som präglas av mångfald. Med utgångspunkt i filosofen Hannah Arendts princip om ”pluralitet som Jordens lag” hävdar vi att det finns lika många perspektiv som det finns invånare på jorden. CSI vill bidra till skapandet av en kollektiv och horisontell plattform för alla som delar vår planet, en plats där kritisk reflektion, dialog, debatt och opinionsbildning kan frodas – och kanske även bli början på politisk handling.

Vi vidhåller att tänkandet är en förmåga som alla människor är i besittning av, och vi förlitar oss här på Immanuel Kants maximer för det förnuftiga tänkandet. De stipulerar: a) kritiskt tänkande, vilket förutsätter att vi tänker själva och gör oss av med våra ogrundade fördomar och dogmer samt prövar våra åsikter; något som endast kan uppnås genom b) kosmopolitiskt tänkande, det vill säga genom att sätta oss i andra medborgares ställe och förstå deras positioner och perspektiv och varför de uttalar sig som de gör om världen; och slutligen formulera c) ett konsekvent tänkande: att alltid tänka i samklang med sig själv, sammanhängande och utan motsägelser.

Baserat på dessa kosmopolitiska principer om tänkande, med utgångspunkt i det kantianska tänkandets maximer, hävdar vi att ju fler perspektiv som är synliga, blir lyssnade till och förstås, desto bättre grundade kommer våra åsikter och analyser av ämnet att vara, samtidigt som vi bildar en gemenskap för reflektion och handling. I CSI tror vi att en sådan gemensam yta kan skapas utifrån vårt gemensamma intresse för universum och det sätt på vilket människor förhåller sig till det.

Vår avsikt är att bidra till att skapa en offentlighet där alla världens medborgare kan bilda sig en åsikt med hjälp av saklig information, analys, reflektion, dialog och debatt, med målet att skapa och stärka ett slags kosmopolitiskt medborgarskap. Detta för att människor världen över ska kunna ingripa i och påverka sina respektive länders regleringar av statlig och privat verksamhet i rymden – och i internationella organisationer som FN. Detta skulle också kunna leda till skapandet av nya organisationer vars medlemmar inte är stater, utan fria och jämlika kosmopolitiska medborgare med horisontella relationer, något som på allvar skulle kunna skapa en global deltagande demokrati.

Ställda inför bristen på insyn i rymdkapplöpningen och de olika staternas och privata bolagens beslutsmonopol i frågor som rör ett globalt allmänintresse, blir alltså CSI:s svar att stöda oberoende journalistiskt arbete och spridandet av saklig, verifierbar och sanningsenlig information, samtidigt som vi stimulerar skapandet av ett globalt torg för kritiska samtal och diskussioner om utvecklingen i rymden och här på Jorden.

Är berättelsen om ”gränsen till den vilda periferin” och om erövringen av rymden den enda tänkbara – eller går det att formulera en annan vision om människans väg ut i solsystemet som inte är baserad på vinstintresset, utan på vetenskaplig utforskning, respekt för rymden och dess himlakroppar, och i slutändan också för vår egen planet? Hur ska den växande militariseringen av rymden bemötas? Hur kan transparens och tillgång till saklig information kunna säkras för alla världens medborgare?

Rymdskräpet som i dag roterar kring Jorden utgörs av cirka 9 000 ton avfall, enligt NASA. Vad kan göras åt det? Är det värt att förbättra internetkommunikationen på olika platser i världen med hjälp av stora konstellationer av satelliter i omloppsbana runt planeten, om detta skymmer sikten och försvårar astronomers forskning?

Hur påverkar rymdturismen klimatförändringarna? Är den önskvärd och en förbättring? Hur stor ska budgeten som avsätts för olika rymdprojekt vara, och vilka syften ska de ha? I vilkas intresse exploateras resurser i rymden? Vilka är det som exploaterar dem? Till vilket pris? Är forskningen i rymden styrd av etiska regler – och i så fall vilka?

Dessa frågor om rymden är grundläggande frågor även för Jorden. Sättet som vi ser på rymden och det vi vill göra med den är en spegelbild av vad vi gör på Jorden. Vi kan inte låtsas som om det inte pågår en extremt allvarlig och oroväckande utveckling på vår egen planet. Vi måste väga in klimatkrisen och det mänskliga agerande som utlöst den och som fortsätter att förvärra den. Handling och tänkande hänger ihop. Hur vi tänker om vår omvärld påverkar hur vi agerar/ingriper i den.

CSI är en kosmopolitisk plats för reflektion, ifrågasättande, lyssnande på andra, och gemensamt framtagande av alternativ. Den skapas genom samarbeten och allianser mellan medborgare på vår planet som vill bilda sig en åsikt, agera politiskt på ett horisontellt sätt, och granska och bekämpa korruption, utkräva ansvar, påverka beslutsfattare, ingripa i och delta i staters beslut, och se till att dessa beslut fattas i enlighet med demokratiska principer och för vår planets bästa, det mänskliga livets och andra levande organismers bästa, här på Jorden likväl som i rymden.

Bibliografi:

Arendt, H., Conferencias sobre a filosofía poítica de Kant. Paidós, Buenos Aires, 2003.

Maher, N., Apollo in the age of Aquarius, Harvard University Press Cambridge, Massachusetts. 2017.

Pasco, Xavier, Le Nouvelle Âge spatial. De la guerre froide au New Space, CNRS Edtions, Paris, 2017.

Tratado sobre los Principios que Deben Regir las Actividades de los Estados en la Exploración y Utilización del Espacio Ultraterrestre, incluso la Luna y otros Cuerpos Celestes (“Tratado sobre el Espacio Ultraterrestre”)